Sägnen om Dyks Stolpa

För länge, länge sedan, när Ålands skogar ännu var mörkare och haven ännu vildare, vandrade vikingarna över dessa marker. De bar med sig sina svärd, sina drömmar – och sina hemligheter.
 

I skuggan av Kantarellberget reste de en stolpe av järn och trä, en stolpa som inte var vilken stolpe som helst, utan en som de vigde åt gudarna. Här svor de eder innan de drog ut på färder, här lovade de trohet åt varandra, och här lades förbannelser över de som svek.
 

Åren gick, seklerna rann förbi som vatten under bryggorna. Stolpen sjönk undan i jorden och sov, dold för mänskliga ögon, tills tiden var mogen.
 

Och så, en sommardag den 30 juni år 2022, kom Simon Dyk körande på Kantarellens parkering. Ingen visste då att ödet hade valt honom. När hans bil rörde stolpen väcktes dess kraft till liv på nytt.

Människor som rör vid stolpen berättar att de känner sig starkare, modigare och mer levande. Några säger att de har fått vikingakraft i sina armar, andra att de plötsligt ser klarare in i framtiden. En man friade vid stolpen och fick genast ett ja.
 

Stolpen har blivit en plats där människor samlas, inte för att sörja ett misstag – utan för att fira livet, skratta åt våra snedsteg och påminnas om att vi alla ibland är ett stolpskott.
 

Därför hålls nu varje år, den 30 juni, en marknad och högtid vid stolpen. Då koras Årets Stolpskott – ett åländskt och ett internationellt – till heder åt alla de som påminner oss om att även i våra mest klantiga stunder bor det något storslaget.
 

Så säger sägnen, och så skall den berättas, år efter år, så länge stolpen står.